Jag är fortfarande kvar. Fast jag fattar inte varför egentligen. Kanske är det meningen att jag ska må såhär som ett straff för den jag är.

Senaste 2 dagarna har jag varit hemma från jobbet och då har jag tänkt alldeles för mkt. Tänkt på allt som hände i helgen. På vart mitt liv är påväg och tänkt på vem jag är och vem jag vill vara.

Önskar jag kunde ventilera min tankar lika fritt här som jag kan i mitt huvud men det kan jag inte. Skulle dock behövas för snart har jag grävt ner mig alldeles för djupt. Och jag orkar inte dra mig upp igen. Det som drog upp mig sist var att komma till den här stan och känna sig åtrådd och efterlängtad. För det var vad jag var när jag först kom hit. Nu tittar folk inte på mig en andra gång ens och det gör ont. Speciellt när det är över 170 dagar sen jag fick känna värmen och intensiteten av lite kroppslig glädje. Vad är det som är fel på mig? Ibland förstår jag inte. Jag ser relativt bra ut. Jag har en vältrimmad kropp, jag har humor, jag är pålitlig och jag är omtänksam. Borde inte det räcka? 

Tydligen inte i dagens samhälle då jag sitter här ensam och bloggar om min ensamhet igen. Men det är kanske så det ska vara. Jag ska vara alla flickors bästa kompis, den dom vänder sig till för att prata med när deras pojkvänner agerar som svin, när den dom flörtar med går hem med någon annan eller den dom ventilerar sin ångest över att dom inte fått knulla på 2 veckor.  Ibland får jag bara sånn lust att ställa mig upp och skrika: MEN SKÄRP DIG KVINNA! 

Men jag sitter tyst och hoppas in i det längsta att det är denna vännen som ska se att jag tycker hon är otroligt vacker, smart och trevlig. Men det gör hon inte. Utan hon hoppar vidare till någon annan snubbe som sårar henne igen. Och jag får stå där och trösta.


Joel Wäring : Alla flickors pojk-vän...