... för ännu ett sånt där långt själömkande inlägg om hur kasst jag egentligen mår fast jag inte visar det för folk.
För just nu visar jag upp en stark framsida för folk medans bakom min mask faller bit för bit av mig själv. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara för er som kanske läsa min blogg hur det hela får mig att känna. Eller jo det känns som jag försöker bygga ett korthus på ett hustak medans jag står på en rostig stege. En konstig beskrivning kanske men vad jag menar med den är att det kvittar hur vindstilla det är däruppe så står man ändå på osäkra ben för man vet att minsta felmanövrering av sin vikt kan få stegen att kollapsa eller minsta vinpust får ens korthus att rasa. Så man gör allt så litet och försiktigt som möjligt. Allra helst så står man bara där och ser upptagen ut för att ingen ska se hur osäker och rädd man är. För jag är rädd. Rädd för framtiden. Och framtiden ska vara ngt man ser fram emot och som får en att se hopp. Men även om jag vet att det finns hopp även för mig däruppe på stegen så är rädslan större just nu för tillfället.

Anledningen till att jag känner att mitt liv är ett sånt jävla kaos just nu är att jag imorgon ska göra ngt som jag verkligen inte tycker om. Jag ska nämligen släpa mitt arsle till soc för att be om hjälp i min situation. Och just nu känner jag mig inte tillräckligt stark för att stå upp mot dom. Utan förmodligen kommer jag att böjja mig och gå därifrån med svansen mellan bena. Och visst det är kanske inte det värsta. Utan det värsta är att berätta det för mor och roger som har stått ut med att ha mig som en igel i deras hus under en alldeles för lång tid. Ngt som har gått så långt att dom tar ut semester för att få vara själva med varandra i husvagnen för dom tycker det är jobbigt att vara hemma. Ngt som jag oxå tycker är jobbigt. Så jag undviker dom. Jag försöker göra mig så jävla osynlig jag bara kan för jag skämms. Vet inte när jag kollade Roger i ögonen längre. Och jag minns inte när vi "jävlades" på ett skämtsamt sätt med varandra senast. Och det som var ngt som jag verkligen gillar med honom. Att han var så underbar för min mor och att han tog till sig oss (mammas barn) som sina egna. Men just nu så vet jag inte. Bara tanken på det gör mig illa till mods.

Så vi byter ämne. Ska man ta upp det här med flickor nu när man ändå håller på? Eller ska jag spara mina tankar och funderingar om det ämnet till den bägaren rinner över den oxå? Fast där kommer det ta längre tid innan jag skriver av mig så här öppet. Då när det gäller det ämnet så suger åt mig allt som en svamp och vägrar släppa det ifrån mig. Inte ens om man försöker slå det ur mig så håller jag det ganska mkt för mig själv. Men just nu med min övriga mentala hälsa där uppe på stegen så vet jag inte om jag vill riskera att ha ngn som står där uppe med mig och håller balansen och det skulle kännas jävligt fel att ha ngn som antingen står på marken och hejjar på mig eller som står på taket och hjälper mig. För det enda jag vill just nu är att klara mig själv och älska mig själv igen innan jag kan älska ngn annan igen.

Nej en cigg till och torka tårarna och ta lite paus ifrån att lätta på hjärtat. Måste ta det i omgångar. Kanske kommer mer inatt . (även om jag vet att jag måste sova men det är svårt) eller så kommer det mer en annan dag.