När tankarna ballar ur...

Efter att inte ha sovit ngt inatt utan istället tillbringat den med att läsa The Dirt, boken om Motley Crue, så går tankarna amok. Hur kan vissa personer uppleva så mkt under bara ett par år medan det känns som jag sitter fast i mitt inrutade system? Och jag vet att deras berättelse är en på flera tusentalspersoners jakt på framgång och rockstjärneliv. Men det är inte rockstar grejjen jag är ute efter. Jag vill bara känna att jag lever och vakna på morgonen och känna mig tillfreds utan att det kryper som hundratals myror under huden på mig. Jag vill ha stabilitet. Inte känna att jag måste gå på tå och vara försiktig för att mitt nästa agerande kan min omgivning att ge upp på mig och sluta ställa upp och hjälpa mig. För en del av mig känner det som att jag lever på lånad tid...
... och pengar.
Utan deras givmildhet vet jag inte var eller vem jag skulle vara idag och det skrämmer mig på ett sätt jag har varit med om innan.

Vem faan är jag egentligen? Och vad är syftet med mitt liv?

Så nu när jag slängt mig ut på ett äventyr hjärnan sa åt mig att hoppa av medan hjärtat och den sökande ådran i mig sa till att hoppa på undrar jag om det kanske inte är förgäves. För det är så det brukar sluta. jag hittar ett äventyr och kastar mig vind för våg in i det utan att tänka på ekonomiska och sociala konsekvenser utan brinner helhjärtat och drömmer mig tills tiden efter äventyret hur jag kanske då kommer att känna någon sorts ro. Men oftast slutar det med att äventyret inte blir av och jag blir stående på samma fläck med tomma fickor och krossade drömmar.

För ett par år sen handlade de flesta av mina äventyr om att fara land och rike runt för att träffa diverse olika flickor jag fick kontakt med via nätet. Och visst hände det att jag i slutet stod utan pengar och med krossat hjärta men det fanns även tillfällen då jag verkligen kände mig så otroligt levande. Det fanns något i dom äventyren som behaga mig på ett sätt jag inte blivit behagad på ett bra tag nu. Och då snackar jag inte om sex utan om bekräftelse. Att jag dög som person, pojkvän, älskare och vän. Men nu i en tid där allt handlar om vilka kläder man ska ha, vilken tv lr mobil som är bäst (kolla bara här i blogg världen, de största bloggarna i sverige är modebloggar medans dom personliga bloggarna dör ut en efter en) känner jag ibland att jag inte passar in. Jag känner mig malplacerad på något sätt. Visst kan det bero på att den charmen jag en gång i tiden besatt för att kunna charma till mig fina och intressanta flickor via nätet numera verkar utbytt mot en osäkerhet och en stor känsla av skeptisism mot hela projektet.

Nej numera handlar mina äventyr om jakten på jobb så jag kan skaffa mig en trygg tillvaro och ett liv. Eller som detta äventyret. Om att få uppleva något annat bara. Om så bara för en kort tid.

Ska avrunda denna bloggen nu som är skriven på ett såntdär Sidewalk Express någonstans i Sverige där jag om ca 2 timmar kommer att vara delaktig i ett möte som bestämmer om jag får mitt äventyr som kanske förändrar mitt liv eller inte. Eller så kommer jag inte med och då kanske själva resan dit är äventyret jag egentligen var menad för.

Jag vet inte längre och jag har respekt för er som orkat läsa igenom min otroligt långa och flummiga text.
Men jag blir inspirerad av Niel Strauss sätt att skriva i boken Dirt. En 568 sidorrs bok jag redan läst 407 sidor på sen jag startade mitt äventyr.

Kram på er och må lyckan vara med er!

Kommentarer
Postat av: Annarki

jag tycker att du borde ha respekt för mig! ;) hoppas att vad som än händer blir bra för dig och att du tar hand om dig. puss o kram!

2008-10-04 @ 02:31:35
URL: http://annad.blogg.se/
Postat av: Annarki

blogga mera!

2008-10-08 @ 15:46:53
URL: http://annad.blogg.se/

Välkommen att skriva ner en kommentar, tanke, eller fråga:

Vem där?:
Spara personuppgifter?

Email?: (publiceras ej)

Webadress?:

Skriv i den vita rutan:

Trackback
RSS 2.0