När jag klär av mig...

... och livet känns som det är på väg att ta slut.

Tycker egentligen inte om att skriva det som jag kommer att skriva om i dagens blogg då jag skulle vilja ha en glad positiv och spännande blogg men ibland måste jag skriva av mig och klä av mig mitt leende och visa mig naken och sårbar. För det är som Egoina skrev i sin blogg att det är skildnad på nakenhet och nakenhet. Jag klär hellre av mig alla mina kläder för er och springer naken runt stan än tar av mig min mask av självförtroende, skratt och styrka. Men inbland rinner bägaren över för mig så jag måste tömma den på dess innehåll för att orka med att skratta och vara glad.

Mitt problem är som följer. Eftersom jag varit arbetslös nu till och från sedan oktober så har jag inte kunnat betala mor dom 2000 kr i månaden som jag ska betala för att bo här. Vilket har lett till en het debatt mellan mor och styvfar. Ur den diskussionen har det framkommit ett ultimatum från styvfar som lyder att antingen flyttar jag 1 maj eller så gör han det. Och jag vet inte hur många av er där ute som är skiljsmässobarn/ungdom som jag är där era föräldrar har hittat nya partners som är mkt bättre och gör dom mer lyckliga som individer som min mamma har lyckats med. Så skuldkänslan över att kanske vara anledningen till att dom går isär är enorm och väldigt pressande. Det är som om jag står på ett ben mitt emot styvfar på räcket på en bro och mor står och sträcker ut sina händer till oss för att dra oss till sig men hon bara har styrkan att dra en av oss till säkerhet. Så antingen faller jag ut i osäkerheten som kallas framtid eller så gör deras förhållande det. Och det vägrar jag. Då tar jag hellre livet av mig än låter mor bli ensam igen nu när hon hittat en sån underbar karl. Så vad ska jag göra?
Försökte ta kontakt med soc för att få hjälp med att skaffa mig en bostad då en paragraf i ultimatumet var att jag itne fick flytta hem till ngn kompis. Men soc säger att fixar jag lägenhet själv så kan dom hjälpa mig med hyran tills jag kommer på fötter. Men det är inte så jävla lätt att skaffa lägenhet när man är arbetslös och har prickar i kreditregistret. Som tur är finns inget hos kronofogden. ÄN bör tilläggas för hade vissa företag fått tummen ur och vidarebefodrat mig dit så hade jag haft mer än en plump. Så nu när jag halvligger på sängen och skriver detta så känner jag bara en sån tomhet inför allt. Jag kan inte ens slappna av och gråta utan biter ihop och försöker skriva på ett logiskt och förstående sätt utan att bli för självömkande. Men det är svårt när det enda jag vill är någon som tar mig till sig, ger mig en stor kram, drar mig över håret , låter handen stanna bakom mitt huvud, ser mig i ögonen och frågar: Hur är det Joel?
Jag vill helt enkelt ha ngn i mitt liv som jag kan klä av mig helt naken för in på mina mörkaste hemligheter och som fortfarande står kvar där och håller om mig när jag fryser och känner mig värdelös. Har haft det tidigare så jag vet att det är möjligt.
Tillbaka till soc. Det dom har sagt om jag inte lyckas skaffa mig en lägenhet är att jag får skriva in mig på ett vandrar hem så betalar dom det åt mig sålänge. På ett jävla sunkigt vandrarhem. Det känns ju ännu bättre.
Så jag vet inte vad jag ska göra. ngt måste hända. och det är snart. Annars vågar jag inte ens tänka på vad som kan hända.

Nu ska jag ta en cigg i sommarsolen. Leta upp mitt leende och gå ut och söka jobb samt gå bort och betala tillbaka lite skulder till Jocke samt väcka honom.

"Inside my heart is breaking
My make-up may be flaking
But my smile still stays on."

Kommentarer

Välkommen att skriva ner en kommentar, tanke, eller fråga:

Vem där?:
Spara personuppgifter?

Email?: (publiceras ej)

Webadress?:

Skriv i den vita rutan:

Trackback
RSS 2.0