Då kommer tårarna och orden flytande ur mig. Just nu är en sån dag. Och just detta är ett sånt inlägg. Ett sånt inlägg jag egentligen inte vill skriva men som jag måste få ur mig. Annars vet jag inte vad jag gör. Känner mig så tom på livslust just nu. Och hellre skriva av sig här och låta orden dö än att hålla dom inom mig och låta dom ta kontroll.
Anledningen till att jag känner mig så låg är att det krånglar fortfarande med lönen. Så nu skickar dom ut en ny avi. Som kommer fram imorgon till mor. Problemet är att mor var hemma idag för att kolla posten åt mig. Så dom åker inte hem mer denna vecka. Och nästa vecka är dom campingvärdar. Så då kan dom inte åka ifrån. Så det blir veckan efter det. Och då är det snart dags för nästa lön att komma. Och räkningarna och skulderna bara växer. Och växer. Och växer.

Jag gillar inte känslan av mörkret inom mig som växer sig starkare för varje dag. Det kväver mig. Hindrar mig från att vara den jag vill vara. Hindrar mig från att göra det jag vill göra. Och hindrar mig från att vara mig själv.

Har ni någongång vaknat mitt i natten av en dröm där ni tog erat liv och när ni vaknat blivit besvikna över att drömmen inte var sann? Det har jag. Senast var inatt. Hatar dom drömmarna. Hatar hatar hatar hatar. För jag vill inte känna välbehag av tanken på att dö. Men när man känner att man inte egentligen har så mkt mer än räkningar och skulder i sitt liv. Vad finns det att leva för då? För just nu ser jag inte ljus i slutet av mörkret. Det är bara mer mörker.

Och jag orkar inte höra några klychor från folk som har det bra att det löser sig. NEJ det löser sig inte. Fogden står redan över mig. Jag bor på soffan hos en vän som jag är rädd ska tröttna på mig tillslut pga av min ekonomiska situation. Jag är rädd att mina vänner här nere ska tröttna av samma orsak. Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna bli kär igen. För jag älskar inte mig själv. Det jag ser i spegeln är inget jag är direkt stolt över. Så vem skulle vara stolt över att kalla mig för sin? " Hej mamma och pappa det här är Joel. Han är typ arbetslös och har skulder upp över öronen. Dessutom bor han på soffan hos sin polare och har vissa självdestruktiva tendenser" Skulle väl vara en fin presentation över en familjemiddag. Räcker med att jag skrämde bort och skämde ut mig totalt för Madde och drev Elina på flykt. Ett misslyckat försök på kärleksfronten skulle verkligen vara bägaren som rinner över.

Vad vill jag då?

Jag vill känna någon form av trygghet. I mig själv. I framtiden. I livet i allmänhet. Är det för mkt begärt?

Nej nu orkar jag och kan inte skriva mer. Tårarna strömmar ner för kinderna och jag vill bara skrika rakt ut att jag ger upp. Kan jag få börja om? Starta om allt och försöka på nytt. Snälla? Jag har lärt mig av mina misstag...

Men vem skulle ge mig en ny chans?

Så instället blir det att dämpa den inre rösten som vill trycka på power knappen för att se om det inte går att starta om ändå med alkohol, svett och fejkade leenden. Ikväll är det ölbrännboll och just nu känns det inte som att jag bryr mig om det kommer en morgondag. Jag ska supa mig plakat så jag slipper tänka för en stund.